Topplistornas semester deckare

Eftersom jag inte hade tid att läsa så mycket på semestern har jag fått läsa två semester deckare den här veckan - Olycksfågeln av Camilla Läckberg och Snabba Cash av Jens Lapidus. Båda dessa böcker har toppat pocketsäljarlistorna och i båda fallen undrar jag faktiskt varför.

Snabba Cash har ett invensivt och annorlunda språk. Det går snabbt i vändningarna och ingen är säker. Fräscht och annorlunda? Snarare en gimick. Språket kankse liknar det som pratas i de beskrivna Stockholms kretsarna, men efter ett tag blir det nyskapande irriterande och känns tomt. På ett sätt kändes i alla fall Lapidus debut bok som fräsch och annorlunda - om man jämnför den med alla det andra nya svenska deckarna som kommit ut de senaste 10 åren. Lapidius har en helt klart egen stil och den diskbänks realism som han beskriver är väldigt olik det mesta jag har läst i den här genren.
I flera recentioner som jag har läst (svd, dn, mfl.) står det att boken är en hårdkokt thriller. Va? Jag måste har missat detta. I slutet av boken höjde jag i och för sig läsnings tempot och boken blev riktig sidvändarbok, men det var mest för att få slut på den så att jag kunde gå vidare till nästa bok i högen. Jag mig inte det minsta om någon av bokens personer - ingen av dem hade tillskrivits tillräckligt mångsidighet för att man ska tycka om dem. De känns helt enkelt som ytliga, våldsamma, penga fixerade töntar allihop, var och en på sitt sätt.

Olycksfågeln är den fjärde boken i Läckbergs serie om Erika Falck varav jag tidigare bara har läst Predikanten, men det gjorde inte så mycket böckerna är fristådende. Läckbergs språk och stil är i motsats till Lapidus traditionell och konventionell, men även den här deckaren är inte så jättespännande. Jag fattade ungefär vid halva boken vem som låg bakom modren även om inte alla detaljerna blev klara förrän till slutet. Personerna i boken känns vanliga och trovärdiga, problemen de har känns igen från vardagen och det är lätt att identifiera sig med dem, men om jag vore Erika skulle jag nog hötta med foten i riktning mot min makes bakdel - även om man jobbar med aldrig så viktiga saker kan man väl inte överlämna all bröllopsplanerning till sin blivande fru? Jag tror att den fadda smaken kommer just från detta - detta är en bok som är lite för vanlig för att bli riktigt intressant.
I sann svenskdeckar-anda är boken (lagom) samhällskritisk, vilket mest tar sig uttryck i en lagom satirisk, med inslag av tragisk, beskrivning av ett dokosåpe program. Inte heller det känns särkillt nytt eller bitande - snarare är det lite vanligt här också.

Nä, nu får det vara med deckare för ett tag. Nästa bok får bli något med mer potential.