Conclutions - September

BOOKS I OBTAINED
King Cat Classix by John Porcellino

BOOKS I READ
Smärtbäraren av Åsa Nilssone
Intimacy by Hanif Kureishi
Tunnare än blod av Åsa Nilssone
100 Bullets: Six Feet Under the Gun (TPB#6)
100 Bullets: Samurai (TPB#7)
100 Bullets: A Foregone Tomorrow(TPB #4)
100 Bullets: The Counterfifth Detective (TPB #5)
100 Bullets: Split Second Chance (TPB #2)
100 Bullets: Hang Up on the Hang Low (TPB #3)
written by Brian Azzarello, art by Euardo Risso
Extremely Loud and Incredibly Close by Jonathan Safran Foer
Of Mice and Men by John Steinbeck
Det ska bli ett sant nöje att döda dig av Magdalena Graaf
Snabba Cash av Jens Lapidus
Olycksfågeln av Camilla Läckberg

BOOK OF THE MONTH
Extremely Loud and Incredibly Close by Jonathan Safran Foer
Great book! I heard a lot about it and it didn't disappoint. I think that it is a book that is best read slowly and concentrated since it so rich that you need some time to think about it and digest it.

BEST COMICS
100 Bullets: Samurai (TPB#7) written by Brian Azzarello, art by Euardo Risso
I read a lot of 100 Bullets this month which is a really nice crime comics series. I liked the 7th TPB best which takes place in a prison. Azzarello's dialogs are at their best and Rissos are is as great as usual.

WORST BOOK OF THE MONTH
Olycksfågeln av Camilla Läckberg
Predictable, boring, annoying.

MOST SURPRISING BOOK
Smärtbäraren av Åsa Nilsonne
This is a great book! I have also read one of her crime novels this month which was OK, but this one really got to me.

Page Turners - Bokfemma

Malin's bokfemma (list of 5 books) is about page turners this week. I'm a fast and intense read most of the time, so most books tend to be page turners for me. But there are a few that I really couldn't stop once I started and here is my contribution.

1. Never Let me Go by Kazuo Ishiguro. Great book that it was really hard to put down. You know from the beginning that something is wrong and that it is going to end bad, but you just can't stop reading to find out what and how. Ishiguro's book is one of the only novels (and not crime lit) on this list. He manages to create this eerie creepy feeling very casually without any murders, magic or Gothic stuff.



2. 100 Bullets comics series written by Brian Azzarello, art by Euardo Risso. Great crime comics. There is a very fast tempo in this comics series. When thinking back on it - the story is neither especially complicated and it doesn't happened so much in each story, yet there is a definite feeling movement and of high pace. This is created by the combination of the writer and the artists work. Risso's art has a flow and movement that takes you from page to page. Sometimes he tells you stories in pictures only without any words. Azzarellos diaglouges (especially in TPB #5 and &) are absolutely great and move you quickly along. This is a true page turner, I read 7 TPBs (Trade PaperBacks) during a couple of holidays this month!

3. The Dogs of Riga or any other of Henning Mankell's crime novels. I like his books. Once you started you can't put them down until you finished them. Mankell doesn't (usually) use global spy intrigues and high tech gadgets to keep the readers interested. His books takes places in the small town and the next door neighbors. His focuses on the psychology of the people involved (victims, criminals and police) and on the society which enables theses things to happen.

4. Pieces of My Heart or any other of Peter Robinson's Ian Bank mysteries. What I wrote about Mankell goes for Robinson as well. Well constructed, great pace, you can't put them down. If you haven't read them yet you know what to do during a few holidays ahead...







5. Bridget Jones's Diary and Bridget Jones: The Edge of Reason by Helen Fielding. This is about as much chic lit as I have consumed. They were page turners in the sense that not much was written the pages so it was a really fast read.

Litteraturtest i Expressen

Expressens litteratur satsning tillsammans med Bonniers börjar med ett litteratur test. De frågar hur litterär man är men efter att tagit testet (22 av 28) kan jag avslöja att det inte räcker att man läst böcker man bör ha lite litteratur historia och lite kultur politik med i bagaget också.

Tricked

I'm not a hardcore Alex Robinson fan in anyway, but I really liked his graphic novel Box Office Poison (BOP) a lot and was really glad to see that he'd made a new one - Tricked.

A lot have happened with Robinson's writing since BOP. Robinson has said in interviews that he didn't plan the story of BOP, but more wrote as he went along. That is apparent and the story is a little unfocused but it also makes it quite charming and creates a feeling of slice-of-life. Tricked, on the other is much more structured and planned.

The story is told from sex main character's perceptions- (in the order of the drawing) Ray, a former rock star, Nick, a signature forger, Phoebe, a high school girl, Steve, a computer nerd and Ray's fan, Caprice, a waitress, and Lily a secretary at Ray's record company. In the start they don't seem to have anything to do with each other as thy are very different, but in the end there stories intertwines. The different characters have different narrative styles according to the characters personality and Robinson does this very effectively. Steve, the computer nerd with very low social and emotional IQ doesn't has a problem with communication with others whereas he has a really rich inner world. Whereas Robinson in the most part of the book uses dialog, Steve's parts are almost narrated in first person voice-over.

Just as the narrative was a little unfocused in BOP, so where the drawings. The drawings in Tricked are much more tight and Robinson seems to have refined his style. The style is much more unified and the level of details more defined. The narration and the drawings are integrated and it works as a unity rather than illustration to the text which tends to be the case in many graphic novels (Fun Home for ex.). Robinson has further created his own language in BOP and has invented (I think) a few drawing narrative tricks that he continues to use in a better way this time around. He for example draws long cafe/pub discussions with a lot of bubbles where you can't read all the text. The bubbles hide each other and only part of the dialog is possible to see. This is a good way of representing an evening of not-that-important but never-ending discussion. This looked sometimes as a mistake in BOP, but in Tricked it looks and works great.Robinson's stories, both BOP and Tricked, are nice and easy to read, but maybe a little shallow in comparison to other graphic novelists in his genre such as Craig Thompson, Marjane Satrapi, David B and more. Tricked might be a little less charming than the more autobiographical BOP, but overall, with the improved narrative style and drawings, it is at least as good as his first novel. In the end Robinsons Tricked is a good graphic novel that uses the medium in a great way. I enjoyed it all the way through.

Det ska bli ett sant nöje att döda dig

När jag plockade upp den här boken hade jag bråttom, jag läste inte baksidetexten. Jag tror att jag tänkte att det var en deckare på grund av titeln Det ska bli ett sant nöje att döda dig. Det tog inte lång tid innan jag fattade att det var en självbiogafi och inte skönlitteratur, men däremot var jag ganksa långt in i boken innan det föll mig för att författarinnan var en av utviknings/frikyrko systrarna Graaf. Nu har jag ju inte bott i Sverige på 10 år så det är kankse inte så konstingt om jag missar en del, och jag antar ett just de sidorna i tidningen som skriver om kändisar är inte precis dem jag brukar läsa. Jag vet inte hur många som kände till hennes historia, men jag hörde inte till dem. Magdalena Graaf har varit med om det mest fruktansvärda saker och när man läser blir man alldeles förfärad och tror knappast att det är sant.

Graaf är öppenhjärtlig och delar med sig av alla detaljer ur sitt våldsamma äktenskap, men till hennes fördel kan man nog säga att det ändå känns som hon håller en viss integritet och bjuder inte ut sig hur som hellst. Detta skulle kunna ha blivit värsta skvallerboken, men istället blev det en tycka-synd-om bok. Jag tror att Graafs syft med boken är rikta uppmärksamhet på kvinnor som blir utsatta för misshandel. Hon är uppskattar sin familj och sina vänners stöd väldigt mycket men är oerhört kritisk mot hur samhället behandlat henne. Och det är bara att hålla med. Det verkar helt upp åt väggarna.

Graaf är däremot mycket vänligt ställd mot sin kyrkliga bakgrund. Under sin uppväxt gjorde hon revolt mot Livets Ord och de frikyrkliga sammanhang hennes mamman tillhörde, en i slut ändan verkar hon mycket possitiv. Det verkar ganksa konstigt. Jag undrar församlings medlemmarna ställde sig. De nämns inte alls i boken, vilket verkar tala för sig självt. Hade de stöttat henne hade de nog varit omskrivna. Min gissning är att Graaf inte velat såra sin mor som verkligen har ställt sig för henne hela tiden.

Hur sedan Magdalena och Hanna Graaf blev utviknings brudar och inne tjejer i Sverige under ett par år verkar endligt Graaf som rena rama turen. Magdalena gjorde allt för att få pengarna att räcka till för skulder mannen lämnat efter sig. Helat tiden med sin 2-3 års gamla son i minnet. Det verkar lite vinklat och konstigt, men vem vet?

Kan man säga att denna chockerande bok med de bästa av viljor bakom sig inte är särskilt bra? Det känns ganksa dumt. Men det är varken historien eller viljan bakom dom det är fel på - tvärt om. Det är lite synd att Graaf inte har haft en bättre redaktör som sett till att det blev lite bättre klass på texten. Även om det inte faller i skvallerpress diket så ligger det inte över kvällspress nivån. Det hade inte varit tvunget att köra "tycka synd om" stuket, det gör man i alla fall. Synd att den bok som kunde bli viktig på riktigt stannar vid sensationell och tragisk.

Deckarmamman

Camilla Läckberg har en ganksa schysst och mycket, mycket personlig blog som heter Deckarmamman. Hon skriver om allt möjligt - om sina nya projekt, om egan och andras böcker, om vardagliga saker, sin familj och sina vänner.

Topplistornas semester deckare

Eftersom jag inte hade tid att läsa så mycket på semestern har jag fått läsa två semester deckare den här veckan - Olycksfågeln av Camilla Läckberg och Snabba Cash av Jens Lapidus. Båda dessa böcker har toppat pocketsäljarlistorna och i båda fallen undrar jag faktiskt varför.

Snabba Cash har ett invensivt och annorlunda språk. Det går snabbt i vändningarna och ingen är säker. Fräscht och annorlunda? Snarare en gimick. Språket kankse liknar det som pratas i de beskrivna Stockholms kretsarna, men efter ett tag blir det nyskapande irriterande och känns tomt. På ett sätt kändes i alla fall Lapidus debut bok som fräsch och annorlunda - om man jämnför den med alla det andra nya svenska deckarna som kommit ut de senaste 10 åren. Lapidius har en helt klart egen stil och den diskbänks realism som han beskriver är väldigt olik det mesta jag har läst i den här genren.
I flera recentioner som jag har läst (svd, dn, mfl.) står det att boken är en hårdkokt thriller. Va? Jag måste har missat detta. I slutet av boken höjde jag i och för sig läsnings tempot och boken blev riktig sidvändarbok, men det var mest för att få slut på den så att jag kunde gå vidare till nästa bok i högen. Jag mig inte det minsta om någon av bokens personer - ingen av dem hade tillskrivits tillräckligt mångsidighet för att man ska tycka om dem. De känns helt enkelt som ytliga, våldsamma, penga fixerade töntar allihop, var och en på sitt sätt.

Olycksfågeln är den fjärde boken i Läckbergs serie om Erika Falck varav jag tidigare bara har läst Predikanten, men det gjorde inte så mycket böckerna är fristådende. Läckbergs språk och stil är i motsats till Lapidus traditionell och konventionell, men även den här deckaren är inte så jättespännande. Jag fattade ungefär vid halva boken vem som låg bakom modren även om inte alla detaljerna blev klara förrän till slutet. Personerna i boken känns vanliga och trovärdiga, problemen de har känns igen från vardagen och det är lätt att identifiera sig med dem, men om jag vore Erika skulle jag nog hötta med foten i riktning mot min makes bakdel - även om man jobbar med aldrig så viktiga saker kan man väl inte överlämna all bröllopsplanerning till sin blivande fru? Jag tror att den fadda smaken kommer just från detta - detta är en bok som är lite för vanlig för att bli riktigt intressant.
I sann svenskdeckar-anda är boken (lagom) samhällskritisk, vilket mest tar sig uttryck i en lagom satirisk, med inslag av tragisk, beskrivning av ett dokosåpe program. Inte heller det känns särkillt nytt eller bitande - snarare är det lite vanligt här också.

Nä, nu får det vara med deckare för ett tag. Nästa bok får bli något med mer potential.