Under september läste jag inte mindre än två böcker av Åsa Nilsonne, en författare som jag inte läst något av tidigare.
Tunnare än blod som är en deckare läste jag först och den var helt OK, lite tunn kankse. Jag tror inte att jag riktigt minns vad den handlar om nu en månad senare utom att den börjar med en influensa våg, att huvud personen är en kvinnlig sympatisk polis, och att den hade något med psykintagningen att göra.
Smärtbäraren är däremot en bok som jag inte kommer att glömma. Den handlar om Ada som kan "ta över" andras kroppar. Hon arbetar för en plastik kirurg och förbereder kroppar inför operationer - bantar ner dem, tränar upp dem, renar dem utan att de egentliga ägarnas medvetande är närvarande. Hennes klienter skulle inte själv klara av detta, de skulle inte stå ut med smärtorna, eller är inte starka nog att klara av att banta eller träna.
Ada beskriver hur hon upplever kroppen, förändringen och arbetet med den. Hon är lite av en kropps facist. Den kroppen Ada befinner sig i i boken är äldre än hon själv och det är inte konstigt att hon beskriver den åldrande kroppen som motbjudande. Det är en facinerande beskrivning av hur hon långsamt får kroppen att vänja sig av med dåliga vanor. Ada är mycket kritiskt mot kvinnors tendenser att låta sina kroppar förfalla. Hon förstår inte hur människor inte helt enkelt vilar när de är trötta utan vänjer sina kroppar att arbeta på socker och koffein. Hon erkänner slutligen att det nog har en del psykologiska aspekter som hon inte lider av. Dock kan detta inte förklara de flesta slarvar med tandhygienen...
Det traditionellt vårdande aspekten av kvinnlighet är effektivt bort skrapad ur Adas beskrivning. Hon säger att hon vill hjälpa men egentligen föraktar hon sina klienter. Men precis som många andra kvinnor, finner hon mening genom att fokusera sig på andra människors liv i stället för sitt eget - självförnekelse och osjälviskhet ligger mycket nära varandra.
Att få möjlighet till Adas tjänster skulle säkert vara en dröm för många. Pengar kan ju köpa det mesta, men kroppen, plastikoperationer och annat till trots, måste vi i lång utsträckning själva ta han om, vi måste bära vår egen smärta. Man kan nog tänka sig att det skulle vara en dröm för många, kankse speciellt kvinnor, att få vara smärtbärare. Tänk om man kunde ta över väninnas cellgiftsbehandligen, ett spädbarns brockoperations smärtor eller sina föräldrars krämpor om bara för ett tag, för att hjälpa dem lite.
Det finns en slags deckar historia i
Smärtbäraren. Adas klient blir utsatt för mordförsök när Ada arbetar med kroppen. Själva handligen i boken är sekondär och jag kommer inte ihåg precis hur det går, men det är mindre viktigt. Nilsonne tar upp existensiella frågor och aspekter av samhällets och individens syn på kroppen på ett facinerande och mycket tankeväckande sätt. Kroppens åldrande och dess krämpor är ett slags final frontier. Det finns alltid lite mer kvar och i slut änden är vi alla en cowboy som rider ensam in i skymningen. Det skulle var skönt om man slapp att vara ensamt där.
Smärtbäraren är en mycket intressant och delvis välskriven bok - läs den.
BOOKS I READ
