Madam Terror

Jag tänkte skriva argt och elakt om Guillous Madam Terror men hittade denna recension i SvD som ganksa mycket sammanfattar det jag tänkte skriva, bara lite mildare.

"Att Guillou varit återhållsam med inträngande våldsscener är bara positivt, men att spänningsmomenten är så få är direkt fatalt för en berättelse som väl ändå ska föreställa en thriller*1. Eller är det inte så den är tänkt? Kanske ligger problemet i själva verket i att Guillou inte så mycket skrivit en spänningsroman som ett polemiskt inlägg i Mellanösterndebatten. Och som sådant är romanen inte bara tendentiös och förutsägbar – är det någon som inte vet var Guillou står i den frågan?*2 – utan också ganska barnslig med sina ädla palestinier och tjusiga militärer. När konsten underordnas ett politiskt budskap och brukas som opinionsbildande slagträ blir det konstnärliga uttrycket nästan ofelbart lidande."
Här är resten av recensionen av Eva Johansson

*1 Underdrift och det å det grövsta. Efter ett par kapitel kan man räkna ut precis vad som ska hända - ingenting känns överraskande utan bara som ett långt utdraget anti klimax. Så har det inte alls varit i de tidigare Hamilton böckerna. Var är Gulliou som dödar huvudpersoner till höger och vänster, som t.o.m. gör hjälten till mördare och som alltid verkar balansera och ifrågasätta vad som är rätt och fel? Här är hjältarna utomordentligt genom helylle goda, snygga och smarta medan fienderna är dumma, fula, genom ruttna och falska. Utom möjligtvis en israelisk officer (som heter Zvi Eshkol som btw är ett namn som 20åringare kankse bar på 40talet men knappast nu) som är gisslan och blir polare med Madam Terror, eller nästan polare i alla fall, Eshkol gråter när han skiljs från dem och måste lämna ubåten. Fast detta speglar nog mest palestinernas mest finhet och pekar mot att de finns en möjlighet för framtida fred utan total segeration.

*2 Nej, det kan man väl inte ha missat. I vanliga fall väver han dock in det lite bättre i handlingen vilket kankse är lite mer manipulerande men mycket smartare. Här känns det som till och med de aldra mest ensidiga kommer funderar på att byta läger efter att ha läst detta dravel.

Dessutom skulle jag gärna vilja veta om den Bush administrationen har uppmärktsammat den väldigt elaka beskrivning av dem. Jag tycker inte att den amerikanska presidenten eller hans vapendragare verkar speciellt skärpta och skrattar hjärtligt åt alla skämt om detta i satriska program, karikatyrer, eller politiska analyser. Men det känns som ett slag under bältet att väva in detta en bok som tar sig själv på största allvar. Får man verkligen göra på detta vis?

Nej, bu för Guillou. Efter de första 2 böckerna i Arn serien gav jag upp och tänkte att det inte gick att sjunka lägre, men där fick jag så att jag teg. Madam Terror är ett riktigt bottennapp av gigantiska proportioner.