Jag har länge haft problem att se film. Efter att ha sett många riktigt bra tv serier (HBOs The Wire, Sopranos, Homicide, m.fl.) känns filmer plötsligt mycket ytliga. Det är inte möjligt att bygga upp lika komplicerade karaktärer, strukturer eller intrigier på ett par timmars film som det går att bygga upp under tjogtals tv timmar som man kan följa i flera år.
Som semesterläsning valde jag de första 2 delarna i Stieg Larssons Millennium serie, och fann att jag hade samma problem. Jag tyckets i och för sig att den första boken i serien var riktigt hyfsad, men förstod nog inte rikitigt hur boken fått så mycket uppmärksamhet. Bland annat tyckte jag att huvud karaktärerna var ganksa ytliga och lite väl steriotypa - karlakarl som huvud-spanare och bisarra datafantasten som sekundär. Mest intetsägande fann jag att huvudpersonen Mikael var. Tillskillnad från många kriminal författare så som Mankell , Nessers och Peter Robinson (för att nämna ett fåtal) har Larsson inte en huvudspanare som är wiskey drickande, frånskild, livs filosoferande snut, utan en journalist som i och för sig är frånskild men som inte verkar benägen på varken wiskey eller filosofi, däremot är han riktigt uppskattad av sina kvinnliga bekanta vilka han verkar kunna lära känna endast på ett sätt - det bibliska. Jag har tidigare klagat på att jag inte är intresserad av ensamma livsfilosoferande medelålders, wiskey drickande poliser, men jag måste nog tillstå att jag saknade det lite när jag läste Män som hatar kvinnor. Dessutom är Millennium böckerna mycket mindre samhälls kritiska/granskande än den typen av svenska kriminal romaner jag gillar bäst. Larssons tempo är inte heller så väldigt kvickt. Efter att lästa första boken tycket jag att Larsson var OK men var helt klart inte fast.
Men skam den som ger sig. Nästa bok i serien Flickan som lekte med elden kändes redan mycket bättre. Kankse för att jag avslutat semestern, kommit hem och fick trots mycket jobb lite vanligt mycket tid att läsa igen. Men mest tror jag för att personerna i boken började kännas mer intressanta- fler sidor att lära känna dem på. Eftersom Larssons böcker inte i första hand är samhällskritisk, så bygger de på att man intresserar sig för huvud personerna, deras problem och välfärd. I den här boken kändes datahackern Lisbeth mycket mer intressant, till och med Mikael börjar ta form. Det båder gott för tredje boken som jag tyvärr inte fick med mig från Sverige. Well, well, nästa gång.
No comments:
Post a Comment